När Division 2 Nordöstra Götaland drog igång på vårkanten kunde Norrköping stoltsera med hela tre representanter i serien: Eneby BK, Smedby AIS och så IFK Norrköping DFK. Vem kunde ha anat detta några månader tidigare? Nykomlingen, IFK, presenterades som det damlag som äntligen skulle sätta ”Peking” på damfotbollens karta ordentligt och en gång för alla. Inga orealistiska visioner, egentligen, men det var också tänkt att det hela skulle ske genom ett seriöst men ovillkorligt samarbete mellan stadens främsta damklubbar. Naturligtvis kraxade olyckskorparna redan medan projektet befann sig på det embryonala stadiet.

Det skulle visa sig under serielunkens gång, att blivande flaggskeppet IFK var en farlig utmanare till de mer etablerade konkurrenterna. Särskilt på sin flotta hemmaarena, Nya Parken, fick bortalagen känna på äkta ”womanpower” levererad av Sandra Karlsson och hennes lagkamrater.

Lokalderbyn brukar ofta betyda tuffa, intensiva men spännande matcher – och nu hade norrköpingsborna möjlighet att avnjuta totalt sex sådana tillställningar under säsongen. Samarbetsavtal i all ära, men varken Eneby eller Smedby hade några tankar på att bjuda uppstickaren på några gratisturer!
När sista matchomgången för säsongen var inne, så visade tabellen ett smickrande resultat för Norrköpings damlag. Alla tre hamnade på den övre halvan, med IFK Norrköping på en överraskande ”bronsplats”, tätt följd av Smedby – två poäng efter – och Eneby på femte plats. IFK-damerna imponerade också genom att ta sig till åttondelsfinal i Svenska Cupen där man mötte allsvenska Djurgårdens IF på Nya parken. Men där var det stopp.

Inför 2010 ställs förstås högre krav på IFK, konstigt vore det annars. Men vad är det unga laget skyldigt att bevisa för att både fans och gnällspikar skall bli nöjda? En serieseger är inte helt orealistisk – här blir nog återigen Jönköpingslagen, Mariebo IK och Husqvarna FF, de svåraste kombattanterna. En välkommen förstärkning och en tidig julklapp fick man när forwarden Sandra Landberg Carlzon anslöt sig. ”SLC” har ju erfarenheter från både Damallsvenskan och Söderettan och kan dra med sig ”blåstjärnorna” mot kommande triumfer. För att detta skall slå in krävs dock ytterligare lagtillskott med erfarenheter från elitfotbollen plus någon form av samarbete med division 1- eller damallsvenska klubbar, inte nödvändigtvis Linköpings FC. Under Saltängens sejour i Söderettan 2007 var dock spelarutbytet med LFC – och i viss mån Linköping Kenty – till nytta för alla parter. Vem vet vad det kunde leda till om Eva Andersson i IFK unnade sig en liten fikastund med LFC:s Bengt Ekholm?