Vi människor är alla olika. Det gäller förstås också inom sportens värld. I stridens hetta kan man uppträda på olika sätt. Vissa är överladdade och heta som kaminer, medan andra är coola och lugna som filbunkar – i alla fall på ytan.

Fotbollstränare är ett släkte för sig. Det gäller från lägsta korpserie upp till Premier League. Där finns han – sällan hon – som i sin urtvättade träningsoverall vankar av och an, hoppar upp från bänken, skäller på domaren, kastar vattenflaskor eller peppar sina spelare med höga kommandorop. Sedan har vi Den Store Coachen som i sin Armanikostym står med armarna i kors, med ett ansiktsuttryck värdigt Sfinxen och rör käkarna nästan omärkligt i sitt tuggummituggande.

Vem som vinner i längden på sitt sätt att vara finns inget svar på. Alla blir kanske lyckliga på sin fason. Eller inte. Men så har vi problemet med LJUDEN. Självklart är det så att en viktig upplevelsefaktor inom idrotten är det som hörs – hejaropen, applåderna, sorlet, kampsångerna från tusen strupar. Ibland kan det tyvärr bli för mycket.

Vi har fallet med den högt rankade tennispelerskan, som ackompanjerade sina slag med ljudliga, nästan oanständiga stönanden, plågsamma för såväl publik som motståndare. ”Kan inte rå för det, det kommer spontant”, menade hon ursäktande.

”Spontaniteten” ger sig tillkänna även bland fotbollstränare, damfotbollen är inget undantag. Jag har sett inlägg på hemsidor och insändarspalter, som är mycket kritiska till tränarens oupphörliga gastande under de nittio spelminuterna: ”Lisa, akta rygg!”, ”Backa, backa, backa!”, ”Bra, bra, Jessica!”, ”Nej, för faen, domarn!”, ”Kom igen, kom igen!” och så vidare. Inga konstigheter egentligen när det händer spontant och med en lagom frekvens. Men under hela NITTIO minuter! Det är som i ett fotbollsspel där det dras i spakar och spelarna blir marionetter.

En seriematch är ju ingen träningsmatch och då skall allt taktiksnack avverkas före avspark och i halvtidsvilan. Annars är förberedelserna katastrofalt illa gjorda., en dödssynd. När spelet är igång är det spelarna som vet sina respektive roller och handlar därefter. Sedan avgör spelets förlopp vilka snabba taktiska ändringar som måste till – kanske i en vattenpaus eller vid spelarbyte. Detta är förstås rena grundkursen inom alla lagidrotter.

Måste inte det öronpinande oljudet av en tränare som med tordönsstämma dirigerar sina tjejer på plan utan uppehåll vara en negativ faktor, en hämsko för spelet i stället för tvärtom? Jag vet en i övrigt skicklig och omtyckt damtränare här i residensstaden som har denna ovana att gapa och skrika matchtiden ut. Okej, det är säkert i all välmening och hans sätt att coacha. Vet inte hur andra reagerar, men själv har jag svårt att uthärda öronplågan och avstår då från att bevista matcher med hans lag. Kanske fler som avstår – och hur känner egentligen hans spelare?

Men Lagerbäck och Svennis – vilka dönickar, menar säkert någon. Ja, det kan nog bli för mycket av det goda åt bägge hållen ibland….


Rufus

---